"Statens och kommunernas budgetunderskott skulle betalas genom försämrad socialförsäkring, efter en propagandaoffensiv om att systemet 'uppmuntrade de improduktiva och lata i stället för de hårt arbetande'. När arbetarna fick lönesänkningar och försämrad arbetsrätt, fick de besuttna skattelättnader och tryggad egendomsrätt. Allt det här var nedskärningar som socialdemokratin accepterade, i tron att en företagarvänlig marknadsekonomi var det enda sättet att få Tyskland på fötter igen. Politiken var - då som nu - dömd att misslyckas, och av etablissemangets rädsla för en radikalisering åt vänster, fick Hitler makten till skänks."
Jag vet. Jag har inte skrivit så mycket här, ni har inte läst så mycket, det är en enkel överenskommelse. Men det känns som att jag måste få ner det här.
Åsa Linderborgs artikel (Kulturens dödgrävare) på Aftonbladet Kultur häromdagen är nämligen det bästa jag har läst på oerhört länge. Ännu mera så vid andra genomläsningen, när den andlösa känsla av andakt som kom över mig vid första läsningen lagt sig. Det är oerhört befriande med en intellektuell som inte bara har förmågan utan också modet att lyfta blicken, se de breda trenderna, dra streck mellan punkterna och visa på de verkligt avslöjande parallellerna, utan att kleta fast i dogma, schabloner och småaktigt positionskrig. Att driva en tanke, att driva den hela vägen fram, utan förbehåll och utan att blanda in ett tröttsamt jag.
Det är därför fullt naturligt – och på sätt och vis nästan fnissigt förutsägbart – att den mer kortsynta opinionen antingen är fullkomligt ointresserad av eller, vilket får förefalla sannolikt, oförmögen att ta till sig betydelsen av texten. I stället fastnar man som brukligt i det lilla, försöker rädda den egna självkänslan med insinuanta nålstick som bara kan upplevas som vinnande repliker av dem som inte läst ursprungsartikeln.
Till exempel geggar Dagens Nyheter (i pappersupplagan) ner sig i indignation över att Linderborg jämför dagens svenska regeringspolitiker med "de politiker som förde Hitler till makten", utan att anföra mer bevis för orimligheten i jämförelsen än ett svagt underförstått; Hitler var ond, ergo är de som släppte fram honom per definition ondare än någon annan möjligen kan vara (och självklart mer så än i det utvecklade Sverige, anno 2009, där vi på något historiskt hittills osett vis skulle vara impregnerade mot fascism), som om själva invokationen av namnet "Hitler" omedelbart förblindar så till den milda grad att den omöjliggör även den mest uppenbara parallell.
Det hela blir inte mindre löjligt av att indignationen är missriktad. Linderborgs intention är ju naturligtvis inte att jämställa Fredrik Reinfeldt med Hindenburg: samhällsklimatet i Tyskland -20,30 och Sverige -00 kan lika fullt uppvisa likheter.
Det hela blir inte mindre löjligt av att indignationen är missriktad. Linderborgs intention är ju naturligtvis inte att jämställa Fredrik Reinfeldt med Hindenburg: samhällsklimatet i Tyskland -20,30 och Sverige -00 kan lika fullt uppvisa likheter.
Paula Neding på SVD kallar artikeln "sommarens märkligaste", utan att närmare förklara varför, Kristdemokratiska ungdomsförbundet presterar en replik som i allt väsentligt inte bidrar till mer än en upprepning av den hållning Linderborg kritiserar och Ramona Fransson framstår i sin kommentar på Newsmill – som skulle kunna vara en lyckad satir bortsett från att hon faktiskt är allvarlig – som någon sorts blind ultraslugger, en Don Quijote utan Sancho Panza, och lyckas med konststycket att avvika från ämnet redan i första ordet. Hela texten är inte en replik så mycket som en diagnos.
Så, gör en kulturgärning och galvanisera dig mot dumheten. Har du inte gjort det redan, läs Linderborgs text. Och dra slutsatserna.
Att Markus Birro – så sedvanligt böjd att sväva iväg i ovidkommande strunt om sitt eget liv (ständigt samma strunt!) och obekymrad om att föra resonemang som bygger på världsligt förankrad kunskap att det faktiskt börjar bli parodiskt – tycker tvärtom tjänar bara till att förstärka poängen.
